Min mamma bor i Skåne. Hon lever ett svenssonpensionärsliv, umgås med grannarna och är aktiv i ett par föreningar, precis som många andra. Men en sak skiljer henne från de andra i hennes umgängeskrets. Hon är muslim.
Mamma har mött fördomar med skratt, gått hungrig ifrån sammankomster för att ingen tänkte på att korv innehåller fläsk och tvingats lyssna på rasistiska åsikter om kvinnor med hijab. Men över de många år som hon har varit aktiv har saker och ting förändrats. Nuförtiden är det inget konstigt att erbjuda ett annat kött än fläsk, och fördomarna har slutat hagla. Dessutom har andelen medlemmar med utländsk bakgrund ökat. Jag tror inte att det bara är på grund av att hon är med, men det hjälpte nog någon att se en liten brun tant bland alla de vita.
I Sverige finns det på riktigt ett parti som ser muslimer och den så kallade ”ökade islamiseringen” som ett hot. Det skrämmer mig. Jag tror inte att någon av mammas föreningskompisar känner sig ”islamiserade” när de kommer ihåg att ta med kyckling till henne. Men hör man en retorik tillräckligt ofta blir det ett normaltillstånd att använda samma språk. Jag är rädd för hur min mamma kommer att behandlas i sin vardag, om Sverigedemokraternas inflytande i riksdagen ökar. Därför har jag valt att samarbeta med Anna Hertzman och My Gerdin i en antirasistisk bloggserie som kommer att publiceras under sommaren. Jag vet inte om antirasism är politik – för mig handlar det om mänsklighet och mångfald och det tycker jag är viktigt. Om folk tycker det är politik får de gärna göra det. Bara de lyssnar.
Jag lärde känna Anna Hertzman när vi båda satt i juryn för Ystads Allehandas kulturpris. Hon är stark kvinna som inte tar någon skit, och jag gillar det skarpt hos henne. Bloggserien är hennes idé och initiativ, och jag är glad att jag blev tillfrågad. My Gerdins illustrationer är fantastiska i all sin enkelhet, och ett riktigt bra komplement till texterna.
Det första avsnittet publiceras i morgon klockan 9, därefter kommer det ett avsnitt varje vecka vid samma tid. Men redan nu kan ni läsa mer om varför Anna ville göra det här på hennes blogg.
